”Sverige
är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i
världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och
valfrihetsreformer” konstaterade den nykonservativa
amerikanska tankesmedjan
The Heritage Foundation för en tid sedan. I Sverige har Milton Friedmans nyliberala irrläror drivits igenom med en iver och målmedvetenhet som med råge överträffar det Margaret Thatcher genomförde i början på 1980-talet.
Detta nyliberala systemskifte som startade i slutet av 80-talet har hela tiden skett mot det svenska folkets vilja. Alla undersökningar som gjorts visar att en
majoritet av det svenska folket vill ha en skattefinansierad gemensam
välfärd som är lika för alla. Vi svenskar vill att våra skattepengar ska gå till en fungerande samhällservice med bra vård och omsorg, en bra skola, fungerande infrastruktur och ett någorlunda jämlikt samhälle. Vi vill inte slösa bort våra skattepengar
till privata vinster. Vinster som allt som oftast förs ut ur landet.
Systemskiftet har genomförts av både socialdemokratiska regeringar och borgerliga. Det är nyliberal ideologi parat med starka ekonomiska särintressen som fått fäste inte bara i det borgerliga lägret utan även i det socialdemokratiska partiet.
Men det är ändå under de två senaste mandatperioderna med Reinfeldts ministär som systemskiftet har accelerat ordentligt. Resultatet syns i hur de ekonomiska klyftorna har vidgats - de rika har blivit rikare medan de fattiga har blivit fattigare, det syns i hur skolresultaten försämras, det syns i hur arbetslösheten ökat, det syns i hur socialbidragen ökar, det syns i vanvården av de äldre och det syns i den ökade barnfattigdomen.
Det här är fakta som Reinfeldt vet om. Det är därför man får höra saker som:
" –
Jag köper inte riktigt bilden av att klyftorna skulle ha ökat. Om man
undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den
tiondel som har högst inkomst, så ökar inte klyftorna så mycket" av Statsministerns pressekreterare när de konfronteras med fakta.
Eller Reinfeldt själv:
"– Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med
massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har
vi mycket låg arbetslöshet" när man påpekar att arbetslösheten nu är högre än den "massarbetslöshet" som Reinfeldt anklagade Göran Persson för i valrörelsen 2006.
Eller Reinfeldt när det handlar om den ökande barnfattigdomen i Sverige:
"- Om man ser till absolut fattigdom har ju många andra barn runt i världen det väsentligt fattigare än vad svenska barn har"
För att nu ta några exempel ur högen på hur Reinfeldt försöker bortförklara konsekvenserna av sin politik.
Man "köper inte riktigt" fakta, man undantar de som drabbas i statistiken och så den moderata klassikern att det alltid någon annanstans finns någon som har det sämre.
Verkligheten tränger på och konsekvenserna av Reinfeldts politik blir allt svårare att dölja. Det är det som ger utslag i opinionsmätningarna snarare är ett socialdemokratiskt parti som vilset famlar runt i politikens mittfåra.
Jag läser socialdemokrater som menar att de måste blicka framåt och hitta socialdemokratins förlorade själ.
Själv brukar jag, om jag tappar något, gå tillbaka i mina spår och försöka återfinna det jag tappade istället för att fortsätta framåt och fjärma mig allt längre från det.
Det borde Socialdemokraterna också göra.
Läs även andra bloggares åsikter om
Fredrik Reinfeldt,
Alliansen,
Moderaterna,
Socialdemokraterna,
arbetslöshet,
utanförskap,
barnfattigdom,
klyftor,
nyliberalism,
välfärd,
skatter,
politik,
samhälle
