Jobbskatteavdrag och dynamiska effekter

1990 genomfördes den stora skattereformen som innebar en sänkning av marginalskatten och en enhetlig skattesats. Dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt försvarade reformen med att "de dynamiska effekterna", dvs att löntagarna skulle lockas att jobba mer när skatten sänktes, skulle innebära att skattesänkningen skulle generera extra skatteintäkter.
Som vi alla vet så uteblev de dynamiska effekterna, statens inkomster minskade och den offentliga sektorn påbörjade det sparande som fortfarande genomsyrar all verksamhet.

I ett brev 2005 till partiledarkollegorna i Alliansen skrev Reinfeldt att "om det blir dynamiska effekter av skattesänkningarna ökar utrymmet för ytterligare reformer/skattesänkningar".

Nu har regeringen Reinfeldt genomfört jobbskatteavdrag, jobbskatteavdrag, jobbskatteavdrag, jobbskatteavdrag och till hösten kommer ännu ett jobbskatteavdrag. En åtgärd som enligt regeringen skall vara den enskilt största jobbskapande åtgärden.
Hur har det då fallit ut med de dynamiska effekterna och jobbskapandet? Ja "massarbetslösheten" på cirka 6,5% i september 2006 ligger nu på 7,9% men nu heter det inte längre att det råder massarbetslöshet eller att utanförskapet är stort i Sverige. Nu heter det att det går bra för Sverige, så bra att finansminister Borg talar om "tigerekonomi"(hur det gått för de andra tigerekonomierna vill nog Borg inte tala högt om).

Jobbskatteavdraget har med facit i handen inte haft någon märkbar effekt på arbetslösheten. Men de dynamiska effekterna har ändå uppstått, de som har jobb jobbar mera än nånsin. Varje vecka utförs 4,6 miljoner timmar övertidsarbete. Detta motsvarar 115 000 heltidstjänster!

Visst jobbar vi mera efter att ha fått sänkt skatt men sysselsättningen i landet har ju inte ökat och arbetslösheten är fortsatt hög. Samtidigt har vi inte mera pengar eftersom skattesänkningarna har ätits upp av avgifter som ersatt skatter, nya skatter samt prishöjningar och höjda räntor på grund av inflationen som tagit fart på grund av just jobbskatteavdraget.

Så jobbskatteavdraget fungerar inte? Svaret är faktiskt både ja och nej.
Meningen med jobbskatteavdraget är nämligen, och detta kommer från en promemoria från finansminister Borg själv, att reservationslönerna skall minska. Med en lägre skatt skall de arbetslösa helt enkelt acceptera att ta ett jobb med sämre lön än tidigare eftersom de ju får "mera i börsen" ändå. Samtidigt skall fackföreningarnas krav på löneökningar hållas nere eftersom de som jobbar ju får mera i börsen efter skattesänkningarna. Detta syntes tydligt i de senaste avtalsförhandlingarna och kommer med all säkerhet att föras fram av arbetsgivarna i kommande förhandlingar.
Sammantaget innebär detta att lönerna på sikt kommer att pressas ner. Samtidigt är det viktigt att arbetslösheten hålls på en lagom hög nivå för att fungera som regulator emot en skenande inflation.

Men ännu återstår en pusselbit innan regeringen har lyckats i sin ambition att göra den svenske arbetaren till en arbetande fattig och det är vad som påbörjades direkt efter maktskiftet 2006 när man gav sig på a-kasseavgiften: Fackföreningarna måste försvagas. Genom att göra det dyrare att vara med skall fackföreningarna fås att tappa medlemmar och därigenom bli en svagare motpart för arbetsgivare och regering.

Som avslutning kan vi konstatera att den som studerar arbetslöshetsstatistik kontra skattenivåer ganska snabbt finner att det faktiskt finns ett samband mellan dessa. Nämligen att de år som Sverige hade den lägsta arbetslösheten var också den period då vi hade de högsta skatterna någonsin.

Men så får man ju absolut inte säga i dagens samhälle där sänkta skatter är svaret på alla frågor!

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, skatter, arbetslöshet, fackföreningar, löner, politik, samhälle, inflation