Den borgerliga kränkthetskulturen visar upp sig i SvD

Kränkhetskulturen frodas i den svenska borgerligheten.

Att vara satirisk och skämta om borgerliga politiker, deras politik eller dess apologeter i form av ledarskribenter skall tydligen icke göras ostraffat. SvD har lämnat in en polisanmälan om mordhot mot Per Gudmundsson, detta efter att serietidningen Galago publicerat en satirisk text om hur den absurda verkligheten gör satirikerna arbetslösa, undertecknad av den fiktiva organisationen Sveriges satirikers centralorganisation.

Polisen i sin tur, överlämnade ärendet till Justitiekanslern som friade Galago, och nu surar SvD trots att "vi vet att Galago är en satirisk tidskrift. Vi förstår att det finns de som tolkar det skrivna som humor. Kanske var det också avsett så"(fantastiskt formulerat , i första meningen vet man att det är satir, i andra förstår man att det är humor, och i den tredje undrar man. Sedan springer man till polisen!)
SvD, som när det gällde Muhammed-karikatyrerna var väldigt tydliga med att åberopa yttrande- och tryckfrihetslagar, ondgör sig alltså över samma lagar nu när de själva hamnat i skottlinjen.

Tesen i det fiktiva uppropet i Galago - att verkligheten är så absurd att det blir omöjligt för satiriker att utföra sina jobb ordentligt - blev därmed bekräftad.

Min tes, att Fredrik Reinfeldt har odlat en kränkthetskultur inom borgerligheten, bekräftades även den.

Texten som ställde till ett herrans liv, i sin helhet från, Galagobloggen:

På senare år har Sverige förändrats. Det politiska klimatet har blivit både hårdare och mer absurt, med ett ökat spelrum för högerpopulister liksom nyliberaler. Saker som bara ett par år sedan hade varit orimliga, som en utförsäljning av Apoteket eller den traditionella socialdemokratins död och förruttnelse, har plötsligt blivit verklighet.

Därför har det funnits ett stort behov av någon som tolkar det vi ser omkring oss. Här har satiren i alla tider spelat en viktig roll i samhället. När regeringen drev igenom FRA-lagen, privatiserade välfärden och monterade ner sjukförsäkringssystemet var vi många som drog en lättnadens suck över att det i alla fall fanns folk som skämtade om det.

Men även för satiren har saker och ting blivit svårare. Från regeringshåll inför man reformer som är så förnuftsvidriga att förutsättningarna drastiskt har försämrats för de som försörjer sig på att driva med politiken. Inget ögonblick i humorhistorien, menar vi, kan mäta sig med att Fredrik Reinfeldt på fullaste allvar menar att RUT-avdraget minskar klassklyftorna.

Hittills har vi inte varit särskilt oroliga, då vi har väntat på att en backlash skulle få situationen att återgå till det normala. I en rättvis värld, tänkte vi, kommer medmänskligheten förr eller senare hinna ifatt jobbcoacherna.

Men vad händer? Sven-Otto Littorin målar tavlor och döper dem till ”Arbetslinjen”, Anton Abele kommer in i riksdagen och entreprenörskap föreslås som ett obligatoriskt skolämne. Behovet av satir ökar dramatiskt, men arbetsvillkoren blir allt tuffare.

Regeringen och media verkar tro att satiriker är något slags övermänniskor som inte påverkas av den ökade arbetsbördan. Men kan man verkligen begära att en frilansare tvåbarnsmamma ska ha tid och ork att konstruera något som överträffar Roland Poirier Martinsson? Att vi inte har samma resurser som Svenskt Näringsliv ska inte betyda att vi inte har rätt till en skälig lön, god arbetsmiljö och en stimulerande fritid!

När vi protesterar anklagas vi för att vara kräsna, som om det var lathet som låg bakom de förlorade arbetstillfällena. Sanningen är dock den att regeringen i praktiken har urholkat anställningstryggheten. De har kraftigt försvårat vår position på arbetsmarknaden. Detta har skett helt medvetet, och det är nu dags för oss att sätta stopp.

Våra krav är följande:

Kväv den fria pressrösten.

Terroristförklara Timbro.

Inför straffskatt på artikelkommentarer.

Avsätt kulturministern.

Skjut Per Gudmundson.

Det kan verka omöjligt att förändra det postsatiriska samhället, men vi har överlevt värre tider. Ännu finns det hopp om en någorlunda rimlig verklighet. Sörj inte, kamrater – organisera er!

Sveriges satirikers centralorganisation

För övrigt så kan jag hålla med om kravet att terroristförklara Timbro.

Läs även andra bloggares åsikter om Timbro, kränkthetskultur, borgerligheten, satir, Galago, yttrandefrihet, tryckfrihet, Per Gudmundsson, SvD, politik, samhälle