Att politiker inte kan skapa jobb är ett mantra som vi nu matas flitigt med. I sociala medier, på tidningars debatt- och ledarsidor och av politiker får vi höra att det minsann är företagen och inte politikerna som skapar jobben. Borgerliga politiker - inte minst Annie Lööf - tjatar nästan hål i huvudet på oss om att politiker inte kan skapa jobb. Men även socialdemokraterna Damberg och Löfven, för att ta några exempel, talar om företagen som "jobbskaparna" och poängterar att politiker inte kan skapa jobb.
Man kan ju tycka att det är lite motsägelsefullt att politiker som i valrörelsen står och lovar att just de ska minska arbetslösheten i nästa andetag menar att politiker inte kan skapa jobb.
I Sverige finns idag cirka 1,3 miljoner människor anställda inom den offentliga sektorn. Människor som är anställda av staten, landstingen eller kommunerna. Poliser, vårdpersonal, lärare, kriminalvårdare och militärer för att ta några exempel. Alla dessa jobb är skapade av staten efter politiska beslut.
Bara i regeringskansliet jobbar 4600 personer. Anställda av, och för att understödja, just de politiker som säger att politiker inte kan skapa jobb.
Även i de fall där människor inte är offentligt anställda så har deras arbeten kommit till av direkta politiska beslut.
Vilka privata företag var det som beslutade att bygga upp vår infrastruktur i form av eldistribution, vägar, järnvägar, vatten- och avloppsledningar? Vilket privat företag var det som beslutade att bygga en massa skolor och universitet? Eller alla dessa sjukhus?
Visst kan politiker skapa jobb. Den som påstår motsatsen är inget annat än en okunnig dåre.
Eller har en dold agenda.
Om Jens Spendrup är en okunnig dåre låter jag vara osagt. Däremot har han en ju en klar agenda när han begår debattartikel på Dagens Industri och som vanligt när näringslivstopparna yttrar sig så handlar det om skattesänkningar. Skattesänkningar som skall gynna deras företag, och i förlängningen dem själva.
Att Spendrup är okunnig kan man dock misstänka när han i artikeln motsätter sig tanken att man kan skapa jobb på politisk väg genom satsningar som ska
finansieras via ökade skatter eller genom ökad statlig upplåning.
Spendrup resonerar: Om det nu verkligen är så enkelt att minska
arbetslösheten, varför har vi då inte med framgång redan gjort det?
Svaret är att vi har försökt tidigare. På 1970- och
1980-talen höjdes skatterna i Sverige till de högsta nivåer som världen
dittills hade skådat. Vi prövade dessutom samtidigt även att öka statens
upplåning till osunda nivåer.
Vad blev resultatet? Sveriges ekonomiska utveckling
stannade av och vi levde inte längre i den lysande ekonomi som världen
omkring oss tidigare hade beundrat."
Man kan ju inte direkt påstå att Spendrup har torrt på fötterna i sina påståenden. Skatterna i Sverige var inte på de "högsta nivåer världen dittills skådat". Borgarnas förlovade land USA hade efter andra världskriget skatter på över 90 procent.
Att Spendrup refererar till 1970- och 1980-talen och vill mena på att de höga skatterna inte hade någon effekt på arbetslösheten och att "Sveriges ekonomisk utveckling stannade av" är inte bara helt felaktigt utan visar hur okunnig och historielös man kan vara som direktör i näringslivet.
Arbetslösheten under 1970- och 1980-talen låg stadigt mellan 2-4 procent och det var först i samband med införandet av nyliberalt tänkande och "Århundradets skattereform" 1990 då skatterna sänktes kraftigt som arbetslösheten började stiga för att sedan permanenta sig på dagens nivå.
Läs även andra bloggares åsikter om jobbskaparna, skatter, arbetslöshet, skattesänkningar, politiker, samhälle, politik, skattereformer, nyliberalism
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar