Fri rörlighet över gränserna i Schengen-området?

Från Facebook delar jag med mig en upplevelse som en bekant till mig hade häromdagen.

"Ikväll var jag med om något som verkligen fick mig ur balans, ledsen och riktigt förbannad. Jag hämtade upp Lena från busstationen då hon anlänt med bussen från Luleå. 
Av ren nyfikenhet, eftersom jag hört att det var nåt pådrag vid tullen, fortsatte jag rakt fram efter Krannikatu mot Finland. På finska sidan blev vi invinkade till vägkanten och stoppade. En tullare kommer fram till bilen och undrar vart vi är på väg och vad vi har för ärende till Finland. Jag svarar att jag just hämtat Lena från bussen och att vi är på väg till Torneå och undrar av vilken anledning jag måste redogöra för vad jag ska göra i Finland. Han vidhåller att han vill veta vad som föranleder mitt besök i Finland. Eftersom jag kände att det var lite genant att säga att jag var där för att kolla på deras pådrag vid gränsen (det är ju lite fult att vara nyfiken) sa jag att vi skulle till kiosken om det nu var nån som var öppen. Han undrade om det inte fanns kiosker på den svenska sidan och vad jag skulle inhandla som inte fanns på den svenska sidan. Vi kunde väl köpa det vi behöver där? Frågan om vi har något att förtulla ställs också under denna tid två gånger och lyser in i bilen med sin ficklampa. Vidare konstaterade han att min ”historia inte håller”, att det var en konstig berättelse. Han begär då att få se förarens (alltså mitt) körkort. Jag tar fram och överräcker körkortet. Tulltjänstemannen tar mitt körkort och går bort till en buss som står parkerad på sidan om vägen. Ett par minuter senare återvänder han med mitt körkort i handen. Han undrar varifrån vi kommer och frågar åter vad vi ska göra i Finland. Vi förklarar att jag hämtat Lena från bussen som precis anlänt från Luleå efter ett besök hos vår dotter och jag vidhåller att vi ska till kiosken (om det nu finns någon som är öppen). Han frågar då om hon har någon biljett som kan styrka vår ”historia”. Lena säger att hon är osäker på om hon kastat biljetten, men hittar den sen i sin ficka. Hon slätar ut den skrynkliga biljetten och räcker över den. Nu verkar tullaren vara nöjd, eller nöjd är han inte men överräcker biljett och bussbiljett till oss. Sedan ställer han sig bredbent och säger ”nu frågar jag för sista gången om ni har något att förtulla”. Efter att vi svarat nej får vi fortsätta in i Torneå, även om hans ansiktsuttryck enligt mig visar att det är motvilligt. Vi kör in i Torneå svänger höger och tar kortaste vägen till Haparanda.

Jag har också nu försökt tänka efter om jag/vi gjorde något som föranledde denna behandling. Jag erkänner att jag inte talade sanning om mitt ärende till Finland, men det borde inte vara straffbart och det hade helt klart kunnat vara som jag sa. Jag tycker att det egentligen saknar betydelse i detta fall.
Jag har bott här vid gränsen i princip i hela mitt liv och jag är född av en finskfödd mor. Jag har besökt Torneå tusentals gånger i olika ärenden. Jag har vänner och bekanta som är från och bor i Finland. Jag vill påstå att jag inte sett någon skillnad i umgänget med bekanta vare sig de varit svenskar eller finländare. (OK vissa kulturella skillnader kanske, men det har jag inte sett som något problem). Jag har sett det som positivt att kunna handla, äta och ta till vara det som både Haparanda och Torneå har att bjuda på.
MEN efter detta inser jag att finska myndigheter klart har förklarat för mig att jag för det första inte är välkommen till deras land. För det andra har de förklarat för mig att vill jag köpa något så finns det i Sverige och jag har ingen anledning att komma dit för att handla.
Som det nu känns kommer det att dröja innan jag besvärar handelsmännen eller restaurangerna i grannlandet med min närvaro! Detta efter att deras myndigheter deklarerat att jag inte är välkommen."