Medierna är numera Jimmy Åkessons lilla bitch

Vad ini all glödheta sysslar svensk media med? Hela mediakåren dansar som hjärndöda marionetter när Åkesson drar i trådarna.

(Från Andrew Walden) 

Observera GP:s text ovan, fel låt. Och gulli-gullandet med formuleringen "känsliga tolkning"! Kan detta stycke av Beethoven tolkas på något annat sätt?

 

Det är dags att våra medier börjar titta sig i spegeln och fundera på vad det är de sysslar med, för nu är snart den lilla skärv av förtroende de ännu har kvar förbrukat.


Och att utländsk nazistmedia hakar på och skruvar till det lite extra var ju väntat:

Yttrandefriheten är alltså under attack om man inte applåderar när en fascistledare spelar piano enligt fascistmedia. Herregud vilken bisarr värld vi lever i!


Läs även andra bloggares åsikter om SD, Jimmy Åkesson, media, marionetter, slaskpress, nyhetsvärdering

Banken som blev ledsen i ögat

Nordea har stängt sitt kontor i Haparanda och kunderna hänvisas till att använda internettjänsten. Den som vill besöka ett bankkontor hänvisas att åka 50 kilometer till grannkommunen Kalix eller att ta sig över gränsen och besöka kontoret i finländska Tornio.
Haparanda Stad valde då att säga upp kommunens avtal med Nordea och starta en öppen upphandling av banktjänster med krav på lokal närvaro. Något som Nordea stillatigande inte kunde acceptera.

Här kommunalrådet Peter Waaras blogginlägg i sin helhet om ärendet:

"När banken blir ledsen i ögat tröstar den sig med att stämma kunden. 

"Nej, jag är inte bitter", sa kommunalrådet tyst för sig själv en dag i april.

Snarare var han förvånad över storbankens agerande visavi kunderna. I detta fall en liten kommun i det nordöstrahörnet av vårt land.

Kort historik: kommunens bank valde att lägga ner sitt kontor i kommunen. Jo, du läste rätt. Representanter från länets huvudkontor ringde upp kommunalrådet och meddelade att "bankkontoret läggs ner, men servicen kommer att bli bättre". Kommunalrådet undrade: "på vilket sätt då?". Representanten hänvisade högre upp i hierarkin och kommunalrådet fick telefonnumret till en hög bankdirektör som hette Jens. Även Jens meddelade att "servicen kommer att blir bättre!" Kommunalrådet fick inte ihop det och frågade följaktligen "hur kan det bli bättre när det blir sämre?".

Jens svarade att han minsann förstod kommunalrådet (Jens hade själv erfarenhetsbakgrund från kommunpolitiken), men försäkrade ändå att det skulle bli bättre. Den höga bankherren nämnde något om "signalvärdets betydelse", vilket kommunalrådet instämde i och ställde frågan "kommer det verkligen att bli bättre för min 92 åriga pappa, som vill se att pengarna handhas av personal som ser prydlig och välvårdad ut?". Snygg och prydlig är ju, som bekant, signalvärden av rang. Den höga bankmannen pekade på att man numera kunde sköta allt genom Internetbanken. Och att den seniora fadern minsann kunde konstatera att Stooorbankens hemsida var prydlig och fin och att man visst kunde se att pengarna finns på kontot.

Nåja, skidorna gick i kors och kommunen valde att säga upp sitt avtal med Stooooooorbanken som ju var belägen på den Nooordeliga breddgraden och helt klart inte vill ha med kommunen att göra, de la ju ner sitt kontor. Man hänvisade till en annan kommun och till och med till ett annat land.

I sedvanlig och av lag föreskriven upphandlingsanda formulerades sålunda underlag för en öppen upphandling avseende banktjänster. I detta skede fick kommunalrådet lära sig att kommunen får inte ta hänsyn till kommunmedborgarnas intresse, t.ex att det ska finnas ett lokalt kontor som har öppettider anpassade 92åriga gubbars och gummors vanor. Däremot kunde man som önskemål önska sig att det ska finnas personal närvarande på banken för att ombesörja kommunal ekonomi och att detta i sig inte hindrar en bank från att ha öppet och ett fungerande lokalkontor som servar 92åriga gubbar och gummor. Det fick inte vara konkurrenshämmande, eller omvänt skulle upphandlingen vara "konkurrensneutral".

Storbanken stängde sitt lokalkontor och avvecklade sin verksamhet. Upphandlingsprocessen igångsattes och snabbt blev kommunen varse om att Stooooorbanken skulle överklaga och stämma och bråka med kommunen om man vidhöll sitt önskemål om lokal närvaro. Och så skedde, då det till kommunen damp in en begäran från Stooorbanken att förvaltningsrätten med omedelbar verkan skulle stoppa den kommunala upphandlingen av banktjänster.

Särskilt intressant i den inlaga som en advokatyrbyrå med specialitet inom offentlig upphandling lämnade in var att kommunens önskemål om lokal närvaro var otillbörlig och att det skulle kosta Stoooorbanken enorma summor att öppna ett kontor i kommunen. I inlagan till förvaltningsrätten skriver såldes Stoooorbanken:

Om man dessutom tar hänsyn till eventuella etableringskostnaderna (sic!) som skulle belasta en anbudsgivare som inte redan är verksam på orten torde Kommunens utvärderingsmodell medföra en direkt konkurrensbegränsande och utestängande effekt då anbudsgivare som inte redan är verksamma på orten saknar möjlighet att avge ett konkurrenskraftigt anbud.


Kommunalrådet tänkte att "men, ni stängde ju självmant kontoret för två månader sedan, hur kan det nu vara synd om er, har ni ångrat ert tilltag?". Kommunalrådet fortsatte sin tankegång med att konstatera att först ville inte den Nooordeliga Stoooorbanken vara tillsamman med kommunen, men nu vill man det och är sur över att man inte har lokal lokalt.

Ärendet torde inom kort avgöras av förvaltningsrätten och dess utslag kommer att emottagas med intresse.

Då sa kommunalrådet tyst för sig själv när han knöt knytnäven i den konkurrensneutrala fickan: "jag är inte bitter!"




Läs även andra bloggares åsikter om Nordea, banker, megalomani, hybris, Haparanda

Har SVT blivit högervridet?

Att höra Annie Lööf i politisk debatt brukar få mig att tappa humöret totalt. Trots det utsatte jag mig för plågan genom att titta på debatten om vinster i välfärden i Aktuellt häromdan mellan Ardalan Shekarabi och Annie Lööf.
Centerledaren svängde sig som vanligt med sina siffror, mer eller mindre tagna ur luften, och påstod att 340 000 elever skulle stå utan skola om ett (i princip verkningslöst) vinsttak på 7 procent skulle införas i välfärdssektorn.
Naturligtvis skulle ju inte elever stå utan skola eftersom det offentliga tar över och driver skolor. Precis som de gjorde innan politikerna tyckte att det var en bra idè att privata bolag fritt ska kunna förfoga över våra skattepengar.

Men nu var det inte det som detta skulle handla om.
Någon dag senare såg jag även när Ali Esbati och Timbros Siri Steijer möttes i debatt angående de nya låglönejobben. En debatt föranledd av reportaget om Ubereats och Foodora där cykelbuden jobbar för 39 kr/timmen och där en av dem berättade att han med 10 timmars arbetsdagar kom upp i en månadslön på futtiga 6000 kronor.
Förutom att Steijer anklagade Vänsterpartiet för att hålla människor utanför arbetsmarknaden [sic!] så är det värt att poängtera att Steijer argumenterade för att välfärdssystemet ska gå in och betala när folk tjänar under fattigdomsgränsen. Alltså, stället för att företaget som tjänar på arbetaren ska betala en lön hen kan leva på ska skattebetalarna gå in med pengar enligt Timbro.

Men nu var det inte heller det som detta skulle handla om. Utan om hur Aktuellt styr debatten. 
I båda debatterna uppmärksammade jag , och inte bara jag, ett flertal gånger företeelsen att journalisten inte lät Shekarabi/Esbati prata till punkt utan avbröt dem mitt i en mening medan Lööf/Steijer fick prata till punkt. 
Att journalisten även i debatten om låglönejobb tillät att Steijer gjorde det till en debatt om nyanlända invandrare, istället för en debatt om lönenivåer väcker några frågetecken.
Berodde särbehandlingen på att den ena parten var kvinna? Var det en fråga om journalistens egna politiska premiss?
Eller har dumhögerns kampanjande om "vänstervridna Public Service" gjort SVT så ängsliga att de, mer eller mindre omedvetet, alltmer anammat högerns verklighetsbeskrivning?



Läs även andra bloggares åsikter om SVT, Public Service, Aktuellt, politik, samhälle

Därför tillåter politikerna privata vinster i välfärden

Prolog: Det har varit glest med inlägg här på bloggen under en längre tid på grund av orsaker.
Dagens inlägg består till största delen av ett hopkok av två tidigare inlägg, det ena från 2012 och det andra från 2013, men som fortfarande äger relevans i dagens samhällsdebatt.

Sverige är ett extremt marknadsliberalt land. Ingen annanstans har man sålt ut sin välfärd som vi har gjort i Sverige, och i hela världen är det enbart i Sverige och Chile* som man får ta ut vinst ur skattefinansierad verksamhet.
Det är också extremt lätt att starta ett företag för att komma åt allas våra skattepengar som vi avstått från för att ha en jämlik och gemensam välfärd.
I riksdagen finns endast ett parti som vill förbjuda vinstuttag ur välfärden, Vänsterpartiet. Alla de övriga partierna vill tillåta att våra skattepengar går till annat än de är avsedda för.
När frågan om vinster i välfärden debatteras framställs det enda partiet som, liksom i princip hela Sveriges befolkning, vill ha en likadan ordning som i övriga världen som extremister, medan de övriga 7 partierna utmålar sig som ansvarstagande realister.

Därför gillar politikerna vinstuttag ur välfärden:

Greve Gustaf Douglas är en av Sveriges 10 rikaste personer och har en personlig förmögenhet på 13 miljarder kronor. Om han från sin förmögenhet varje år tog ut motsvarande en industriarbetares lön så skulle han kunna leva i 32 500 år utan att behöva arbeta.
Men det kan ju bli lite tråkigt att bara sitta hemma så Gustav Douglas "jobbar".
Ett av hans "jobb" var att köpa och sedan sälja vårdföretaget Attendo. På det tjänade han 642 miljoner kronor.
Men han "jobbar" inte bara med att sälja ut vår gemensamma välfärd, ett annat tidsfördriv han har är att sitta i Moderaternas partistyrelse och besluta om att sakta men säkert krossa välfärdssamhället genom att bland annat sälja ut allt i offentlig sektor till det privata.
Platsen i partistyrelsen fick Gustaf Douglas som tack för att ha bildat den så kallade Rosenbadsfonden som samlade in privata donationer till Moderaterna inför valet 2006.

Direktör Henrik Borelius - vars skattefuskande syster Maria satte snabbhetsrekord som moderat minister - är VD för Attendo och tjänade också han kring en halv miljard när Attendo såldes.
Även han har ett "extraknäck", han är nämligen regeringens rådgivare i ”välfärdsfrågor”.

Kristina Axén-Olin var tidigare finansborgarråd i Stockholm och vice ordförande i Moderaterna. Efteråt blev hon ”etisk rådgivare” åt  Carema.

Moderaterna, och de övriga borgerliga partierna, tar till alla metoder i den politiska debatten för att inte behöva prata om vinster i välfärden och gör samtidigt allt för att rädda systemet med riskkapitalister och obegränsat vinstuttag i välfärden.
Och om de mot all förmodan tvingas prata om saken så gäller det att låtsas att det handlar om valfrihet.

Är det någon som undrar varför de värnar så hårt om de privata vinsterna i välfärden?
Eller varifrån Moderaterna får alla miljoner till sina kampanjer?

Att de borgerliga partierna vill stjäla våra skattepengar för att dela ut dem till skattesmitande storföretag är ju inget konstigt, det är ju för det första helt i linje med deras ideologi. En ideologi där den vanlige hederligt arbetande Svensson skall få det sämre och sämre för att de rika på så sätt skall få mera och mera rikedomar att samla på hög. För det andra så gynnar de sig själva eftersom de borgerliga politikerna i stor utsträckning har ekonomiska intressen i de företag som ägnar sig åt att dia vår skattekassa.

Socialdemokraterna är inte mycket bättre, även de har fingrarna i syltburken:

Att däremot Socialdemokraterna med sitt historiska folkhemsbygge, förespråkar att de pengar vi betalar till allas vår gemensamma kassa för att ha en värdig välfärd, lika för alla, med skolor, vård och ett trygghetssystem skall få försvinna ner i rika aktieägares plånböcker kan ju tyckas lite märkligt men äger sin förklaring. Precis som fallet är med många av de moderata riksdagsmännen så gäller det helt enkelt bara att följa pengarna.
Exemplen på socialdemokratiska politiker med fingrarna i den veritabla syltburk för privat vinning som vår gemensamma skattekista har förvandlats till är många. Låt oss ta några exempel:

Widar Andersson är en av de "socialdemokrater" som allra mest framhärdat för att privata företag skall få ta ut vinster ur offentlig sektor och har skrivit tonvis med debattartiklar i ämnet. Han har arbetat som rådgivare åt Carema.

Thomas Bodström gillar också vinster inom skolsektorn. Han är nämligen aktieägare i friskolan Pysslingen.

Den "socialdemokratiske" kommunpolitikern i Kungsbacka, Ola Salsten har tillsammans med sin kollega tjänat 400 miljoner på friskolekoncernen Baggium.

Jan Emanuel Johansson tjänade 250 miljoner på försäljningen av sitt hem för ensamkommande flyktingbarn och misstänks nu för skattebrott.

Så på ena sidan har alltså socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven över 80% av befolkningen och cirka en miljon socialdemokratiska gräsrötter och på andra sidan har han en handfull "socialdemokratiska" politiker som Jan E Johansson som vill förverkliga sin pojkdröm om en vit Lamborghini.
Där mitt emellan sitter partiledaren Stefan Löfven som vill "tillvarata allas intressen" och försöker hitta en kompromiss.

Kompromissen mellan vinst och icke vinst, folket eller partikompisarna, verkar för Löfven bli partikompisarna och deras vinst!!
Somliga lever i villfarelsen att Sverige är ett land i princip förskonat från politisk korruption. Sanningen är tyvärr att vårt land numera är i ett fördärvat tillstånd, av den politiska adeln satt i förfall med maktmissbruk, bestickning, nepotism och förskingring av allmänna medel.

Epilog: Ovanstående beskriver endast några enstaka exempel på symbiosen mellan två av riksdagspartiernas ledamöter och de företag som har som affärsidè att helt och hållet försörjas av oss skattebetalare. Fler exempel finns naturligtvis bland dessa och övriga partier och i och med att antalet privata aktörer ökat inom välfärdssektorn så har naturligtvis antalet politiker med ekonomiska intressen i desamma ökat i stor utsträckning.

* Sverige är numera ensamma i världen att ha skattefinansierade vinstdrivna bolag i skolverksamhet.


Läs även andra bloggares åsikter om välfärden, vinster i välfärden, privatiseringar, friskolor, vårdbolag, Attendo, Carema, Baggium, skatter, politiker, nepotism, bestickning, förskingring, korruption, samhälle, politik

Svar på tal

Ny-ordlistan 2017