Mona Sahlin tog ett beslut som var det bästa för det socialdemokratiska partiet och ställer inte upp för omval vid extrakongressen i början av nästa år.
I ett inlägg i
januari 2007 skrev jag bland annat att
"Nu verkar det luta åt att Mona Sahlin blir ny partiordförande och partiledningen kommer därmed att slå i sista spiken i den socialdemokratiska kistan....
...Med Mona vid rodret så kommer den borgerliga regeringen att sitta säkert nästa val och Fredrik kan fortsätta systemskiftet med full kraft."
Nu sitter vi med facit i hand och en borgerlig regering i ytterligare en mandatperiod. En liten tröst i bedrövelsen för de socialdemokratiska väljarna är dock att det trots allt verkar finnas en viss sjukdomsinsikt i det socialdemokratiska partiet, i och med att Mona Sahlin påpekar behovet av ett stort förändringsarbete i partiet och dess politik.
Socialdemokraterna, som är det bredaste partiet i Sverige, är inte bara delat i höger - vänsterskalan, inom partiet finns även skiljelinjen storstad - landsbygd och även synen på tillväxtssamhället och marknadsfundamentalismen delar partiet.
De borgerliga tidningarnas politiska kommentatorer som i sin kampanj för att få regeringen Reinfeldt omvald, smutskastade Mona Sahlin har nu plötsligt mest gott att säga om henne. Kan det bero på skräcken för att partiet skall välja "fel" ordförande, "fel" inriktning och inte försöka bli det sjätte högerpartiet som skribenterna nu föreslår som räddningen för socialdemokraterna?
I
maj 2008 skrev jag att:
"Även det socialdemokratiska partiet håller på att begå självmord. Nu ska Mona Sahlin förnya socialdemokratin och närmar sig moderaterna ännu mera, helt på tvärs med sina väljare. När Sahlin tillträdde talades det om rådslag och att lyssna till vad rörelsen vill. Jag vet inte vem partiledningen har lyssnat på, om de har lyssnat alls eller om de helt enkelt skiter i det och triangulerar åt höger eftersom "det funkade ju för moderaterna".Problemet är bara att de socialdemokratiska väljarna inte vill ha någon ny socialdemokrati, de vill ha tillbaka den gamla!"
Skulle partiet välja någon ur gänget Thomas Bodström, Margot Wallström, Niklas Nordström, Ibrahim Baylan, Mikael Damberg, Pär Nuder, Thomas Östros eller "råkapitalisten" Ilija Batljan till ordförande så är nog risken stor att det blir en socialdemokrati som tar ytterligare ett steg till höger.
Men om partiet har lärt läxan och genomför sitt förändringsarbete på ett riktigt sätt så bör ju ingen av de ovanstående överhuvudtaget finnas med i partitoppen.
Bland de på vänsterflanken nämner jag bara Veronika Palm som verkar vara det hetaste namnet för dagen.
Om nu inte partiordförande till varje pris måste vara en kvinna så skymtar jag i min kristallkula en gestalt som diffust påminner om antingen Sven-Erik Österberg eller Leif Pagrotsky.
Läs även andra bloggares åsikter om
Mona Sahlin,
socialdemokraterna,
SAP,
politik,
samhälle