torsdag, oktober 05, 2006

Poetry in motion


Klockan är 6 på morgonen, vägen är fortfarande våt efter nattens regnande och soluppgången är 1 timme avlägsen. Den digitala yttertempmätaren visar att det är 3 grader varmt ute. 136 dieselmatade hästkrafter sjunger under motorhuven och ser till att hålla bilen i en stadig marschfart av 120 km/h medan extraljusen kämpar för att inte allt ljus skall slukas av den våta asfalten likt ett svart hål. I stereon spelas ”All the roadrunning” med Mark Knopfler och Emmylou Harris på hög volym, Sån musik som gör att man kan sitta och köra ända till Lűbeck, som en viss person sade en gång på en 140 milatripp genom Sverige.
Nu går resan inte till något avlägset mål utan jag vill bara komma hem och lägga min trötta lekamen i sängen för att få vila.
Sedan är det bara ett nattskift till innan man kan leva som en normal människa igen.

4 kommentarer:

iZac sa...

Det är lite skönt att köra på natten/tidigt på morgonen, förutsatt att inget vilt hittar ut på vägen!

Undrar var ljuset tar vägen en sådan årstid då det verkar uppslukas av det våta mörkret?
När snön kommer så kommer även ljsuet tillbaka, men från vart? ;)

mammamia sa...

Nu sitter väl ialla fall underlaget kvar på vägen...

Men visst är det skönt att susa fram med bra musik i cd:n och lite trafik på vägen..

Det sista jag saknar från mitt arbetsliv är nattskift kommer jag att tänka på när jag läser ditt inlägg!

Kråksimuleraren sa...

Det skönaste med nattskift är att få gå och lägga sig när andra släpar sin trötta lekamen ur sängen trots att de inte sovit klart! Skadeglädje, den enda sanna....

Knapsu sa...

Kråksimuleraren: Jaha, nu vet jag varför kråkorna kraxar så in i vassen på morgonen när man går och lägger sig.
izac: Vi får fundera på det där med ljuset och kanske återkomma med svaret.