Skjutsar tonårsdottern som skall hälsa på sin boyfriend. På litet för låg volym sjungs det i bilstereon: "Ain`t talking bout love" och när vi nästan är framme hörs det från baksätet:
- Stäng av oljudet!
-Va? Oljud? Kallar du Van Halen för oljud?
I mitt lätt chockade tillstånd replikerar jag inte så bra utan går bara till motattack:
- Passa dig så att jag inte skaffar en skiva med Vikingarna så får du höra på oljud!
Tankarna snurrar i huvudet. Herregud! Finns det överhuvudtaget något hopp för dagens ungdom? Just nu fick lever jag i ett ögonblick av tvivel.
Innan jag släpper av henne frågar jag vad hon menar med när hon kallar "riktig" musik för "oljud".
-Du spelar så högt! Säger hon när hon kliver ut.
När hon klivit ut styr jag hemåt. Äntligen ensam i bilen, drar upp volymen till det dubbla, och låter "Jamies crying" utgöra soundtracket för hemfärden.
Slappnar av och andas ut. Så länge det finns musik finns det hopp och när jag kommer hem så ska vi analysera några Ramones-riff, lillasystern och jag.
En gammal Kinks-låt som "You really got me" med Van Halen får illustrera inlägget eftersom "Jamie:s crying" inte låter sig finnas på Youtube.
Läs även andra bloggares åsikter om Van Halen, musik, ungdom, uppfostran, bilmusik
1 kommentar:
"Vad ska det bli av dagens ungdom?" sa väl Sokrates redan för 2000? år sedan... ;)
Indoktrineringen pågår alltid här hos oss, sen att snart fyraåringen ibland påstår att "den här låten suger" om vissa låtar man spelar upp får man ta som ett ungdomligt revoltförsök! :)
Skicka en kommentar